Gårdagens blogginlägg väckte, av responsen att döma, en del frågetecken. Jag ska, i korthet, försöka räta ut några av dessa. De frågor jag fått kretsade bland annat kring huruvida man kan träna upp sin intuition och hur man säkerställer att man fått "rätt chef på rätt plats", d.v.s. chefer/enheter med subkulturer som lämpar sig för den strategiska situationen.
Om vi börjar med den första frågan, om man kan träna upp sin intuition, så är mitt svar: ja och nej. En given subkultur kan och kommer att genomgå större eller mindre förändringar över tid, beroende på hur stabila de faktorer är som påverkar den. Ju mer stabila faktorerna är, desto färre kommer förändringarna att vara, och vice versa. Det är dock viktigt att hålla i åtanke att det inte handlar om att bli "bättre" i generell mening, utan snarare att försöka bli medveten om på vilket sätt en given subkultur är specialiserad. Ingen kan vara bra på allt. Vissa subkulturer leder till att chefer intuitivt svarar på osäkerhet och stress med aggressiva beslut. Ibland är detta det strategiskt mest önskvärda utfallet. Jämför exempelvis med hur israeliska pansarofficerare agerade under Sexdagarskriget 1967 och Yom Kippur-kriget 1973. I mitt datamaterial finns exempel på näst intill vansinniga infall, som när en stabsplats blev överraskad av syriska stridsvagnar och chefen på plats då omedelbart beslutade sig för att anfalla stridsvagnarna med en helt oskyddad bandvagn, endast bestyckad med vanliga kulsprutor. Anfallet genomfördes dessutom helt utan någon form av skydd. De syriska stridsvagnarna blev så överrumplade att de retirerade. Samma intuition vägledde andra officerare och underbefäl vid Golanhöjderna 1973, när de efter flera dygn av intensiv strid hade lidit stora förluster, personalen var utmattad och ammunition näst intill förbrukad. Plötsligt dök en mindre grupp stridsvagnar upp som förstärkning. Denna grupp bestod av mer eller mindre skadade vagnar bemannade av personal som var sårade och som frivilligt lämnat ett fältsjukhus. När den brokiga skaran anlände till fronten beslöt sig två officerare, oberoende av varandra, för att gå till motanfall mot syrierna, som var vida överlägsna i antal och dessutom i mångt och mycket hade bättre utrustning. Återigen lyckades detta få syrierna att dra sig tillbaka, mot alla odds. Osäkerheten israelerna på Golanhöjderna stod inför var, enkelt uttryckt: "Hur starka är syrierna? Hur mycket krävs för att de ska dra sig tillbaka? Har de tillräckligt med reserver för fler anfall?" Svaret på osäkerheten var i alla lägen: om du kan anfall, gör då det.
Det leder oss in på svaret på den andra frågan: poängen med ovanstående exempel är att en intuition som säger "när du är osäker på situationen, anfall till varje pris och mot alla odds" kan vara en stor tillgång OM och endast om den strategiska situationen innebär att ett avgörande måste uppnås mycket snabbt. Israel hade inte möjligheten att ge upp territorium och inte tillräckligt mycket personal för att utkämpa ett utdraget krig. Alltså måste allt avgöras så fort som möjligt. Risker måste tas och förluster måste accepteras, i det korta perspektivet. Om situationen hade varit en annan, till exempel den som rådde på tyska östfronten 1943-1945 hade en dylik instinkt varit katastrofal för det strategiska läget. Men på Golanhöjderna 1973 var den helt rätt.
I det israeliska fallet var de strategiska omständigheterna kända och dikterade av några enkla fakta: Israels geografi och befolkningsmängd kontra den hos hennes fiender. I många andra fall är det inte så enkelt. Det viktigaste är dock att överordnade beslutsfattare eftersträvar att identifiera de mest övergripande strategiska prioriteringarna: t.ex. är det viktigaste att vi eftersträvar ett snabbt avgörande, eller att vi upprätthåller uthållighet över tid? I en fredsbevarande operation kanske frågan snarare handlar om hur vi ska agera mot parterna, hårt och beslutsamt eller försiktigt och diplomatiskt? Utifrån dessa prioriteringar får man sedan välja chefer/enheter med subkulturer som passar. I en komplex operation (och komplexitet är regel snarare än undantag i alla militära sammanhang) kan man naturligtvis se förband som kombinerar flera subkulturer. Exempelvis kan en typisk armébrigad innehålla allt från jägar-/spaningsförband till pansar till ingenjörer till tross/underhåll. I ett väl fungerande förband är alla dessa komponenter specialister inom sitt eget område och kompletterar varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar