Varje gång jag ser bilder från upplopp, demonstrationer, våldsamma ingripanden eller andra hotfulla situationer kan jag inte undgå att fundera på hur den sortens situationer påverkar de poliser som tjänstgör där och då, och vilka spår det sätter. Jag kan föreställa mig att det leder till att polisernas sammanhållning stärks, men också till att attityderna hårdnar, om inte annat så kan det krävas av ren självbevarelseinstinkt. Om de som genomlidit dylika situationer dessutom upplever att de utsätts för orättvis kritik kan jag föreställa mig att de blir mer obenägna att lyssna till utomståendes synpunkter.
Mina egna erfarenheter som vikarie i Kriminalvården på häkte och anstalt har lärt mig en del om hur svårt det kan vara att tvingas konfrontera hot och våld i en tjänsteroll. Den som inte själv befunnit sig i en sådan situation kan ha svårt att förstå hur det känns att vara pressad, men samtidigt veta att man själv inte kan backa, att man har ett ansvar för andras säkerhet. Att ständigt få glåpord mot sig, hotfulla blickar och det alltid underliggande hotet om man själv skulle släppa garden alltför mycket. En sådan miljö formar såväl individer som grupper, av ren nödvändighet. Den subkultur som växer fram bland de som är mest utsatta (dock inte yrkeskåren som helhet!) är anpassad för att hantera hot och våld. Ibland kanske man blir alltför misstänksam eller tar i med hårdhandskarna i större utsträckning än nöden kräver, men det ligger i sakens natur att det inte är möjligt för någon att alltid ha perfekt överblick över läget och veta exakt hur mycket som krävs för att upprätthålla kontrollen. Det är då inte förvånande att man vill ha marginalerna på sin sida.
En sådan subkultur kan vara bra för personalens och allmänhetens säkerhet i vissa lägen, men den kan också leda till förhastade beslut och onödig våldsanvändning. Se exempelvis på debatten kring militariseringen av polisen i USA: de insatsstyrkor som utbildats och utrustats för att hantera extremt hotfulla situationer visade sig vara direkt olämpliga att hantera traditionella kravaller. Om de däremot ställts mot tungt beväpnade rånare som tagit gisslan kanske deras utrustning och subkultur hade varit en tillgång.
Den som är kritisk gentemot polisens förhållningssätt och subkulturer borde börja med att skapa sig en bild av hur vissa polisers vardag ser ut. Även polisen som organisation borde vara mer uppmärksam på vilka påfrestningar personalen utsätts för. De som har en alltför hotfull och tung vardag borde kanske få möjlighet att rotera ut till lugnare tjänster eller platser med jämna mellanrum? Om problematiska subkulturer växt fram, vilket vissa som tagit del av nyligen uppmärksammad forskning anser, tror jag att de slutsatser jag dragit av min forskning kring militära organisationer är användbara.
För det första menar jag att värdegrundsutbildning är ett tveksamt instrument så som det ofta tillämpas idag (powerpointpresentationer och gruppdiskussioner vid enstaka tillfällen). De "spelkort" jag kom i kontakt med inom Kriminalvården var ännu värre.
För det andra menar jag att synen på "den perfekta polisen" är lika orealistisk som idén om den perfekta soldaten. Det kommer alltid att finnas subkulturer, och de kommer aldrig att vara bäst på allt. Därför måste man från operativ nivå vara medveten om vilka subkulturer som förekommer inom organisationen och sätta i dem i lägen där de fungerar, samtidigt som man undviker att sätta in dem i lägen där de kan föranleda problem.
För det tredje menar jag att förändringar i subkulturer måste komma från chefer och förebilder på fältet (d.v.s. chefer som delar ordinarie personals vardag, de som är högre upp i hierarkin är alltför avlägsna), som konsekvent och uppriktigt anammar de värden man vill ska sprida sig i organisationen. Om man inte får med sig de som utövar ledarskap på fältet så bör man tänka till både en och två gånger kring vad det är man försöker uppnå, varför och hur.
Att ha rätten att utöva våld i tjänsten, och att tvingas konfrontera hot och våld mot sin egen person i sin vardag, innebär att man måste axla ett både ett ansvar och en börda som få andra kan förstå. Det minsta vi andra kan göra att förhålla oss ödmjuka inför detta.
