Två ubåtsvapens elddop

INTRODUKTION

I detta inlägg ger jag en kort redogörelse för ett av mina forskningsfall: tysk respektive amerikansk ubåtskrigföring under de två ländernas respektive första år av stridsoperationer under andra världskriget. Min slutsats är att organisationskulturer bland ubåtschefer, det jag kallar för taktiska subkulturer, spelade en stor roll i skillnaden i strategisk effektivitet. Detta berodde på skillnader i ledarskap på operativ nivå (här avses nivån mellan den taktiska och strategiska). Jag bemöter även den vanligaste alternativa förklaringen: problem med opålitliga torpeder. 

BAKGRUND

Under andra världskriget ställdes både det tyska och sedan det amerikanska ubåtsvapnet inför likartade utmaningar: krigföring mot en fientligt sinnad önations handelssjöfart. I Tysklands fall var det Storbritannien som var målet, för amerikanerna var det Japan. Medan de allierade ubåtsjaktsförbanden som skyddade livlinorna till de brittiska öarna snabbt utvecklade effektiva metoder som tillfogade tyskarna betydande förluster förblev deras japanska motsvarigheter i jämförelse ineffektiva under flera år. Bland annat dröjde det ett och ett halvt år innan japanerna upptäckte att deras sjunkbomber detonerade på grundare djup än de var inställda för, vilket gjorde det möjligt för amerikanska ubåtar att undkomma angrepp genom att helt enkelt dyka djupt. Dessutom tog det längre tid för japanerna att införa konvojer och sätta upp fungerande eskortsystem. Många japanska fartyg gick helt oskyddade under det första krigsåret efter Pearl Harbor. De vanligaste typerna av amerikanska ubåtar var antingen tekniskt överlägsna (Tambor-, Gar-, och Gato-klasserna) eller jämförbara (Perch-, Porpoise-, Salmon-, Sargo- och Shark-klasserna) med de tyska Typ VII och Typ IX. 

Dessa faktorer tyder på att amerikanska ubåtschefer borde haft goda möjligheter att bedriva verksamhet mot japansk handelssjöfart, medan deras tyska motsvarigheter ställdes inför betydligt större svårigheter redan från början. Trots detta var tyskarna under sitt första år av stridsoperationer (sept 1939-sept 1940) betydligt mer effektiva än sina amerikanska motsvarigheter under deras första år av skarpa insatser (dec 1941-dec 1942). 

ALTERNATIVA FÖRKLARINGAR

De amerikanska torpederna var ökända för sina defekter under de första åren av krigföringen. Detta anförs ofta som förklaring för varför de amerikanska ubåtarna var så ineffektiva under första året av krigföring. Mina beräkningar tyder dock på att detta bara är en del av förklaringen. Det man ofta glömmer i detta sammanhang är att även tyskarna hade stora problem med sina torpeder. Stapeldiagrammet nedan är baserat på mina beräkningar av felfrekvensen i de tyska respektive amerikanska torpederna och tändrören:

Fig 1: skillnader i genomsnittlig sänkt tonnage under första året av stridsoperationer,
nominellt värde & korrigerat för skillnaden i torpedfelfrekvens

Diagrammet visar till vänster den faktiska skillnaden i genomsnittligt sänkt tonnage per ubåtschef under de respektive första åren av stridsoperationer. Om vi korrigerar för skillnaden i felfrekvens bland torpederna får vi de två staplarna till höger. Som vi kan se är alltså tyskarna fortfarande betydligt mer effektiva. Därför kan detta inte vara hela förklaringen.

EN JÄMFÖRELSE

Begrunda följande stapeldiagram, som är baserat på data jag samlat in över tyska och amerikanska ubåtschefers prestationer under 1939-1940 resp. 1941-1942:

Fig. 2: tyska resp. amerikanska ubåtschefer, sänkt tonnage, per kategori

Från vänster ser vi tre kategorier av tyska chefer som utfört minst en patrull i Nordatlanten under tidsperioden september 1939-september 1940. Varje stapel motsvarar en chef och visar hur mycket tonnage han sänkt och skadat, tomma staplar indikerar chefer som inte sänkt eller skadat ett enda fartyg. Den första kategorin, "Relieved", indikerar de tio tyska chefer som under första året av stridsoperationer fråntogs sina befäl efter att ha misslyckats med att leva upp till förväntningarna. Några av dem nådde knappt över 10 000 ton i sänkta fartyg, några cirka 6 000 ton, några få sänkte eller skadade inget alls. Dessa tio av totalt 91 tyska ubåtschefer motsvarar alltså 10 procent. Nästa kategori, "KIA/POW", är de tyska chefer som dödades eller tillfångatogs under första året, totalt 30 personer. Staplarna visar att de överlag var betydligt mer framgångsrika. Sista kategorin, de som återstår (d.v.s. som varken fråntogs sina befäl eller dödades/tillfångatogs), innehåller ett antal mycket framgångsrika kaptener. Linjen med pilen från vänster visar genomsnittet för samtliga tre kategorier av tyska chefer. Det genomsnittliga tonnaget som varje tysk ubåtschef sänkte under första året av stridsoperationer var alltså 21,472 ton.

Om vi tittar på amerikanerna, totalt 132 personer som utfört minst en stridspatrull i Stilla Havet under december 1941-december 1942, ser vi genast en dramatisk skillnad. Inte mindre än 38 av 132 chefer fråntogs sina befäl under den aktuella tidsperioden, alltså 29 procent jämfört med tyskarnas 10 procent. Dessutom ser vi ett stort tomt gap som visar att mer än hälften av dessa misslyckades med att sänka något under sina patruller, även om några lyckades skada ett antal fartyg. Nästa kategori amerikaner är minst lika intressant, då den knappt är synlig i diagrammet. Det beror på att endast 3 av 132 amerikaner dödades eller tillfångatogs under tidsperioden, d.v.s en försvinnande liten siffra. Av de övriga 91 återstående amerikanerna var det ett mycket stort antal som inte sänkte något alls, jämför den stora luckan utan staplar i denna kategori med den betydligt mindre för tyskarnas motsvarighet. Av de som sänkte fartyg var det ingen som kom ens i närheten av de tyska ässens framgångar. De bästa 20 amerikanerna, t.ex., ligger som synes långt efter de 20 bästa tyskarna. Linjen från höger visar snittet för alla tre kategorierna av amerikaner, 11,587 ton i sänkt tonnage (detta är alltså korrigerat för skillnaden i felfrekvens bland torpeder och tändrör). Alltså knappt mer än hälften av vad tyskarna åstadkom. 

Vad kan detta bero på?

LEDARSKAPET PÅ OPERATIV NIVÅ

Jag menar att en viktig del av förklaringen ligger i skillnader i hur ledarskapet på operativ nivå, det vill säga länken mellan de strategiska besluten och ubåtscheferna, fungerade.  I det tyska fallet fanns det en enda chef på operativ nivå: Karl Dönitz, i egenskap av Befehlshaber der Unterseebote (BdU). Dönitz tillträdde sin position 1935 och kunde sedan efter eget huvud utforma utbildningen av sin personal, utveckla doktriner och i stort fastslå hur hans ubåtar skulle uppträda i en framtida konflikt. Dönitz, själv en veteran från första världskrigets ubåtskrigföring, var redan från början på det klara med att britterna skulle bli huvudfienden och att handelskrigföring skulle bli metoden. Hans underställda ubåtschefer fick en utbildning som var anpassad för detta, som betonade vikten av aggressivitet och anfall, även mot eskorterade konvojer. 

I det amerikanska fallet fanns tre chefer på motsvarande nivå, en för varje flotta (Stilla Havs-flottan, Atlantflottan och Asiatiska flottan). Dessa tre hade olika uppfattning om vad ubåtskrigföring innebar. En sak de hade gemensamt var att de betonade försiktighet och de risker som ubåtsjaktflygplan kunde innebära, utan att basera detta på någon reell analys av Japans faktiska förmåga inom detta område. I övrigt bedrev de tre operativa cheferna olika typer av utbildning. Det fanns ingen klar konsensus kring exakt vad ubåtarna förväntades göra i en konflikt. Under några år var planen att de skulle segla med slagflottan och understödja denna. När detta visade sig svårt att genomföra rent tekniskt p.g.a. ubåtarnas begränsade ythastighet ändrades rollen till självständig rekognoscering. En tredje falang förespråkade att ubåtar skulle vara små i storlek och användas endast för kustnära operationer. Det enda ingen verkar ha tagit på allvar var att ubåtar skulle kunna användas för krigföring mot handelssjöfart, inte ens efter att tyskarnas framgångar med denna metod blivit uppenbara under senare delen av 1941. 

När USA förklarade krig direkt efter angreppet mot Pearl Harbor beordrades samtliga ubåtar att inleda obegränsad ubåtskrigföring mot Japan. För hela det amerikanska ubåtsvapnet blev detta något av en chock, ingen hade på allvar förberett sig för detta. Ordern gick dock ut till samtliga enheter omedelbart. 

Efter några månader började en mönster skönjas: ett fåtal amerikanska chefer anpassade sig snabbt till den nya rollen, men majoriteten hade svårt med omställningen och framför allt svårt att veta hur de skulle förhålla sig till risker. Många valde att gå i uläge så fort de överhuvudtaget misstänkte att det skulle kunna finnas fientliga ubåtsjaktflygplan inom patrullräckvidd, även om inga sådana hade rapporterats. Vissa genomförde torpedanfall från orimligt långa avstånd eller från uläge med enbart sonar för måldata, vilket äventyrade träffsäkerheten. Detta gjordes även när målen gick helt oskyddade och även efter att amerikanerna upptäckt att japanska ubåtsjaktsförband var i princip oförmögna att skada dem. Resultatet blev hård kritik från högre chefer efter avslutade patruller, och många chefer fråntogs sina befäl. Trots detta visade det sig mycket svårt att få de amerikanska cheferna att ändra sina prioriteringar och ta större risker. På flera ubåtar uppstod konflikter mellan mer risktagande sekonder och deras försiktiga chefer, eller vice versa. Detta visar på hur två olika kulturer fanns i amerikanska ubåtsvapnet: en som förespråkade risktagande och en som förespråkade försiktighet. Detta gjorde det omöjligt för de amerikanska ubåtarna att uppträda på ett homogent sätt. 

Efter cirka ett och ett halvt år började läget förbättras. Flera högre chefer hade vid det laget insett att de försiktiga cheferna var ett reellt problem. Efter att man entydigt sänt signaler neråt i organisationen om att ett högre risktagande var nödvändigt började organisationen förändras. Ett antal tidigare försiktiga chefer återgick i tjänst och började med ett ändrat uppträdande uppnå resultat. Vid krigsslutet hade det amerikanska ubåtsvapnet genomgått en totalförändring och blivit en sammanhållen och mycket effektiv stridande organisation som till stor del svarade för det japanska krigsnederlaget.

Hur gick det för tyskarna då? Deras aggressiva stil var förvisso framgångsrik i termer av fartygssänkningar. Men de led också svåra förluster redan under första krigsåret. Inte mindre än en tredjedel av de erfarna ubåtscheferna som tjänstgjort i fredstid och verkligen lärt känna sina besättningar och ubåtar hade dödats eller tillfångatagits efter ett år. De ersattes av mindre erfarna chefer som inte sällan saknade förmågan att bedöma hur mycket stryk en ubåt kunde tåla, och därför var mer benägna att begå ödesdigra misstag, exempelvis genom att gå upp till ytan för tidigt, utsättas för direktverkande eld från eskortfartyg, och därmed tvingas överge fartyget. Den tyska kulturen av risktagande och aggressivitet var därmed inte långsiktigt hållbar i ett läge där inget avgörande kunde nås ändå p.g.a. det ringa antalet ubåtar som kunde sättas in vid varje givet tillfälle under första året. När tillräckligt många ubåtar väl fanns tillgängliga hade många erfarna chefer redan försvunnit. 

LÄRDOMAR

Att upprätthålla en konsekvent linje när man ställs inför en ny situation kan ha både fördelar och nackdelar. För tyskarnas del var en strategisk nackdel att en från Hitlers sida oönskad eskalation inleddes i förtid p.g.a. skjutglada ubåtschefer som sänkte såväl passagerarfartyget Athenia som flera prestigefyllda brittiska örlogsfartyg (något Hitler ville undvika just då eftersom han ville att britterna skulle förhålla sig passiva medan Tyskland var upptaget med Polen och förberedelserna för fälttåget i väster). En annan viktig strategisk nackdel var att ubåtsvapnets kompetenspool urlakades genom förluster i ett skede när inget avgörande kunde uppnås i vilket fall som helst. Det fanns dock naturligtvis även fördelar. Tyskarna var mycket effektiva i sin taktiska roll från första dagen av kriget. Det sänkta tonnaget var på inget sätt trivialt och tvingade britterna att avsätta betydande resurser för eskorter av konvojer.

För amerikansk del var den uppenbara nackdelen att man inte lyckades tillfoga det japanska imperiet några betydande förluster under ett helt år. Fördelen var att man bevarade såväl personal som materiel tills organisationen hade anpassat sig och kunde kraftsamla. Under tiden prioriterade japanerna inte att utveckla sin ubåtsjaktsförmåga och när de väl insett sitt misstag hade amerikanerna redan slagit till med full kraft och Japan befann sig på defensiven. 

Den viktigaste lärdomen är att alla organisationer har en inneboende tröghet. Att över en natt försöka få personalen att inordna sig i en ny roll är inte bara svårt utan näst intill omöjligt. Vissa har argumenterat att det handlar om utbildning, men jag menar att detta bara är delvis rätt. Utbildning kan inte bara ses i form av kunskaper utan också i hur det tillsammans med övningar utvecklar en viss typ av kultur (aggressiv, försiktig, etc) som lever vidare även när helt nya instruktioner gått ut. Alla amerikaner hade tillräckliga kunskaper för att genomföra torpedanfall. Efter några månader visste även alla att Japans ubåtsjaktsförband bara utgjorde ett marginellt hot. Trots detta kunde många inte omsätta dessa kunskaper till ett nytt uppträdande. Det som i slutändan krävdes var en omställning av den tidigare fragmenterade kulturen i organisationen, vilket till sist förvandlade en relativt tandlös organisation till ett av de mest effektiva strategiska vapnen i historien.