Poliser och subkulturer

Min forskning kretsar, rent empiriskt, uteslutande kring militära organisationer. Jag har dock alltid funnit det intressant att jämföra mina resultat med sådant som rapporteras om polisen, både i Sverige och utomlands. Utifrån mitt perspektiv är poliser den kategori tjänstemän som mest påminner om militär personal. Bägge kategorierna har rätt/skyldighet att utöva våld i tjänsten;  konfronteras med hot och stress på en nivå som få andra kan föreställa sig; måste agera snabbt och beslutsamt i förvirrade och kaotiska situationer; etc. Den centrala skillnaden är förstås att poliser alltid måste underordna sig lagen och rättssystemet i en betydligt högre grad än soldater i strid. Jag har dock fått intrycket att det inom polisen, liksom Försvarsmakten, finns en tendens att många olika subkulturer växer fram inom en och samma övergripande organisation.

Varje gång jag ser bilder från upplopp, demonstrationer, våldsamma ingripanden eller andra hotfulla situationer kan jag inte undgå att fundera på hur den sortens situationer påverkar de poliser som tjänstgör där och då, och vilka spår det sätter. Jag kan föreställa mig att det leder till att polisernas sammanhållning stärks, men också till att attityderna hårdnar, om inte annat så kan det krävas av ren självbevarelseinstinkt. Om de som genomlidit dylika situationer dessutom upplever att de utsätts för orättvis kritik kan jag föreställa mig att de blir mer obenägna att lyssna till utomståendes synpunkter. 

Mina egna erfarenheter som vikarie i Kriminalvården på häkte och anstalt har lärt mig en del om hur svårt det kan vara att tvingas konfrontera hot och våld i en tjänsteroll. Den som inte själv befunnit sig i en sådan situation kan ha svårt att förstå hur det känns att vara pressad, men samtidigt veta att man själv inte kan backa, att man har ett ansvar för andras säkerhet. Att ständigt få glåpord mot sig, hotfulla blickar och det alltid underliggande hotet om man själv skulle släppa garden alltför mycket. En sådan miljö formar såväl individer som grupper, av ren nödvändighet. Den subkultur som växer fram bland de som är mest utsatta (dock inte yrkeskåren som helhet!) är anpassad för att hantera hot och våld. Ibland kanske man blir alltför misstänksam eller tar i med hårdhandskarna i större utsträckning än nöden kräver, men det ligger i sakens natur att det inte är möjligt för någon att alltid ha perfekt överblick över läget och veta exakt hur mycket som krävs för att upprätthålla kontrollen. Det är då inte förvånande att man vill ha marginalerna på sin sida.

En sådan subkultur kan vara bra för personalens och allmänhetens säkerhet i vissa lägen, men den kan också leda till förhastade beslut och onödig våldsanvändning. Se exempelvis på debatten kring militariseringen av polisen i USA: de insatsstyrkor som utbildats och utrustats för att hantera extremt hotfulla situationer visade sig vara direkt olämpliga att hantera traditionella kravaller. Om de däremot ställts mot tungt beväpnade rånare som tagit gisslan kanske deras utrustning och subkultur hade varit en tillgång.

Den som är kritisk gentemot polisens förhållningssätt och subkulturer borde börja med att skapa sig en bild av hur vissa polisers vardag ser ut. Även polisen som organisation borde vara mer uppmärksam på vilka påfrestningar personalen utsätts för. De som har en alltför hotfull och tung vardag borde kanske få möjlighet att rotera ut till lugnare tjänster eller platser med jämna mellanrum? Om problematiska subkulturer växt fram, vilket vissa som tagit del av nyligen uppmärksammad forskning anser, tror jag att de slutsatser jag dragit av min forskning kring militära organisationer är användbara. 

För det första menar jag att värdegrundsutbildning är ett tveksamt instrument så som det ofta tillämpas idag (powerpointpresentationer och gruppdiskussioner vid enstaka tillfällen). De "spelkort" jag kom i kontakt med inom Kriminalvården var ännu värre. 

För det andra menar jag att synen på "den perfekta polisen" är lika orealistisk som idén om den perfekta soldaten. Det kommer alltid att finnas subkulturer, och de kommer aldrig att vara bäst på allt. Därför måste man från operativ nivå vara medveten om vilka subkulturer som förekommer inom organisationen och sätta i dem i lägen där de fungerar, samtidigt som man undviker att sätta in dem i lägen där de kan föranleda problem. 

För det tredje menar jag att förändringar i subkulturer måste komma från chefer och förebilder på fältet (d.v.s. chefer som delar ordinarie personals vardag, de som är högre upp i hierarkin är alltför avlägsna), som konsekvent och uppriktigt anammar de värden man vill ska sprida sig i organisationen. Om man inte får med sig de som utövar ledarskap på fältet så bör man tänka till både en och två gånger kring vad det är man försöker uppnå, varför och hur.

Att ha rätten att utöva våld i tjänsten, och att tvingas konfrontera hot och våld mot sin egen person i sin vardag, innebär att man måste axla ett både ett ansvar och en börda som få andra kan förstå. Det minsta vi andra kan göra att förhålla oss ödmjuka inför detta.

Uppföljning: osäkerhet och vikten av en bra matchning

Gårdagens blogginlägg väckte, av responsen att döma, en del frågetecken. Jag ska, i korthet, försöka räta ut några av dessa. De frågor jag fått kretsade bland annat kring huruvida man kan träna upp sin intuition och hur man säkerställer att man fått "rätt chef på rätt plats", d.v.s. chefer/enheter med subkulturer som lämpar sig för den strategiska situationen.

Om vi börjar med den första frågan, om man kan träna upp sin intuition, så är mitt svar: ja och nej. En given subkultur kan och kommer att genomgå större eller mindre förändringar över tid, beroende på hur stabila de faktorer är som påverkar den. Ju mer stabila faktorerna är, desto färre kommer förändringarna att vara, och vice versa. Det är dock viktigt att hålla i åtanke att det inte handlar om att bli "bättre" i generell mening, utan snarare att försöka bli medveten om på vilket sätt en given subkultur är specialiserad. Ingen kan vara bra på allt. Vissa subkulturer leder till att chefer intuitivt svarar på osäkerhet och stress med aggressiva beslut. Ibland är detta det strategiskt mest önskvärda utfallet. Jämför exempelvis med hur israeliska pansarofficerare agerade under Sexdagarskriget 1967 och Yom Kippur-kriget 1973. I mitt datamaterial finns exempel på näst intill vansinniga infall, som när en stabsplats blev överraskad av syriska stridsvagnar och chefen på plats då omedelbart beslutade sig för att anfalla stridsvagnarna med en helt oskyddad bandvagn, endast bestyckad med vanliga kulsprutor. Anfallet genomfördes dessutom helt utan någon form av skydd. De syriska stridsvagnarna blev så överrumplade att de retirerade. Samma intuition vägledde andra officerare och underbefäl vid Golanhöjderna 1973, när de efter flera dygn av intensiv strid hade lidit stora förluster, personalen var utmattad och ammunition näst intill förbrukad. Plötsligt dök en mindre grupp stridsvagnar upp som förstärkning. Denna grupp bestod av mer eller mindre skadade vagnar bemannade av personal som var sårade och som frivilligt lämnat ett fältsjukhus. När den brokiga skaran anlände till fronten beslöt sig två officerare, oberoende av varandra, för att gå till motanfall mot syrierna, som var vida överlägsna i antal och dessutom i mångt och mycket hade bättre utrustning. Återigen lyckades detta få syrierna att dra sig tillbaka, mot alla odds. Osäkerheten israelerna på Golanhöjderna stod inför var, enkelt uttryckt: "Hur starka är syrierna? Hur mycket krävs för att de ska dra sig tillbaka? Har de tillräckligt med reserver för fler anfall?" Svaret på osäkerheten var i alla lägen: om du kan anfall, gör då det.

Det leder oss in på svaret på den andra frågan: poängen med ovanstående exempel är att en intuition som säger "när du är osäker på situationen, anfall till varje pris och mot alla odds" kan vara en stor tillgång OM och endast om den strategiska situationen innebär att ett avgörande måste uppnås mycket snabbt. Israel hade inte möjligheten att ge upp territorium och inte tillräckligt mycket personal för att utkämpa ett utdraget krig. Alltså måste allt avgöras så fort som möjligt. Risker måste tas och förluster måste accepteras, i det korta perspektivet. Om situationen hade varit en annan, till exempel den som rådde på tyska östfronten 1943-1945 hade en dylik instinkt varit katastrofal för det strategiska läget. Men på Golanhöjderna 1973 var den helt rätt.

I det israeliska fallet var de strategiska omständigheterna kända och dikterade av några enkla fakta: Israels geografi och befolkningsmängd kontra den hos hennes fiender. I många andra fall är det inte så enkelt. Det viktigaste är dock att överordnade beslutsfattare eftersträvar att identifiera de mest övergripande strategiska prioriteringarna: t.ex. är det viktigaste att vi eftersträvar ett snabbt avgörande, eller att vi upprätthåller uthållighet över tid? I en fredsbevarande operation kanske frågan snarare handlar om hur vi ska agera mot parterna, hårt och beslutsamt eller försiktigt och diplomatiskt? Utifrån dessa prioriteringar får man sedan välja chefer/enheter med subkulturer som passar. I en komplex operation (och komplexitet är regel snarare än undantag i alla militära sammanhang) kan man naturligtvis se förband som kombinerar flera subkulturer. Exempelvis kan en typisk armébrigad innehålla allt från jägar-/spaningsförband till pansar till ingenjörer till tross/underhåll. I ett väl fungerande förband är alla dessa komponenter specialister inom sitt eget område och kompletterar varandra.

Ledarskap, osäkerhet & subkulturer

Min forskning kretsar kring ledarskap under hög stress och stor osäkerhet. Den ledare som måste fatta snabba beslut med långtgående konsekvenser, samtidigt som alla faktorer och omständigheter inte är kända, har inget annat val än att i någon mån förlita sig på sin intuition. Det är ursprunget till denna intuition som utgör kärnan i min forskning. Jag menar att det vi vardagligen kallar intuition i militära sammanhang kan förstås som något jag kallar subkulturer på taktisk nivå. Chefer och underlydande i en given enhet kommer med tiden att skapa en subkultur, som bidrar till regelbundenhet och möjliggör förutsägbarhet. Det senare är en stor tillgång i pressade situationer: genom att ha en intuitiv föraning om hur de övriga i enheten kommer att värdera givna situationer kan en chef fatta beslut som har större sannolikhet att "dra åt samma håll" som övriga beslutsfattare på samma eller näraliggande nivåer. Detta är synnerligen viktigt när det inte finns tid eller möjlighet att förankra beslut uppåt, eller när underlydande tilldelats betydande grader av autonomi, exempelvis genom användning av uppdragstaktik. Subkulturerna tar intryck av gemensamma erfarenheter, enhetens roll och uppgift, samt av karismatiska ledarfigurer. Dessa ledare verkar framför allt genom att tolka det som är oklart och genom att ge praktisk vägledning i relation till eventuella dilemman som kan komma att uppstå.

Begrunda följande exempel från verkligheten: när det tyska ubåtsvapnet sattes in mot brittisk sjöfart under andra världskrigets första dagar hade varje ubåtschef blivit instruerad att förhålla sig till en mycket strikt uppsättning regler, som bland annat stipulerade att det var förbjudet att angripa fientlig handelssjöfart som inte gick i konvoj. Istället skulle varje tysk ubåt förvarna det fientliga fartyget och ge besättningen möjlighet att gå i livbåtar. Att angripa passagerarfartyg var förbjudet under alla omständigheter. Det var ingen genuin humanitär omsorg som låg bakom dessa regler, utan en medveten tysk strategi som syftade till att undvika att provocera den allmänna opinionen i Storbritannien, Frankrike och USA medan Tyskland var upptaget med kampanjen i Polen och inte hade resurser att hantera ett samtidigt angrepp från väst.

Trots detta dröjde det bara några timmar tills passagerarfartyget S/S Athenia torpederades av Oberleutnant Fritz-Julius Lemp i U-30. Han hävdade efteråt att han misstagit Athenia för en bestyckad hjälpkryssare, vilket var ett fullt legitimt mål att angripa utan förvarning. När U-30 närmade sig den sjunkande Athenia insåg Lemp sitt misstag och lämnade platsen. Incidenten ledde till att 117 civila dödades, och var en PR-mässig katastrof för Tyskland. Inledningsvis trodde inte det tyska marinkommandot att det var en av deras egna ubåtar som var skyldig till illdådet, eftersom Lemp hemlighöll det som inträffat fram tills att han återvände till hamn efter slutförd patrull, 24 dagar senare. När Tysklands ledning fick klart för sig att Lemp var ansvarig beslutades det att hela saken skulle förbli hemlig. Ubåtens krigsdagbok förfalskades och samtliga besättningsmän fick avge en ed om att aldrig yppa något om saken. Trots detta, i kombination med tyska försök att lägga skulden på Storbritannien, var de flesta övertygade om att en tysk ubåt låg bakom.

Det intressanta med Lemps beslut är att han valde att angripa ett fartyg som han med säkerhet inte kunnat identifiera, alltså agerade han under osäkerhet. Vidare var Athenia ett relativt stort fartyg, som om det varit ett legitimt mål hade gett Lemp en ansenlig mängd tonnage att räkna till sin meritlista. Med detta i åtanke är det inte så märkligt att Lemp medvetet eller undermedvetet valde att anfalla hellre än att riskera att målet skulle undkomma.  Detta trots att de strategiska konsekvenserna av att sänka fel fartyg var betydligt större än den strategiska vinsten av att sänka en enda hjälpkryssare. Således agerade Lemp inte utifrån vad som var strategiskt mest rationellt utan utifrån sina egna normer, som han tillgodogjort sig i ubåtsvapnet. Denna organisation, som formats av Karl Dönitz (den enligt min teori karismatiske ledaren i detta fall), betonade vikten av att anfalla under alla omständigheter. Utbildningen fokuserade på obegränsad ubåtskrigföring, där alla fartyg är legitima mål. För att uppnå prestige i sina kollegors ögon krävdes det att en ubåtschef sänkte fientligt tonnage, alla andra mål var underordnade. Denna typ av subkultur var således helt olämplig för den strategiska kontexten i början av kriget. Resultatet lät inte vänta på sig.

Fritz-Julius Lemp är långt ifrån det enda exemplet i historien, eller ens i sin egen organisation. Lemp och hans kollegor tillfogade senare den allierade handelssjöfarten svåra förluster, när begränsningarna var upphävda och de var tvungna att anfalla tungt försvarade konvojer. Där blev deras subkultur en tillgång istället för en belastning. Detta illustrerar vilka långtgående konsekvenser en enda junior officers beslut kan få, och hur viktigt det är att matcha personal till situation.

Det kan förefalla som att ovanstående exempel helt enkelt handlar om oförsiktighet eller bristande omdöme. Det jag dock kommit fram till i min forskning är att det finns oerhört många exempel på liknande händelser, och att detta inte är en indikation på inkompetens eller alltför snäva perspektiv, utan snarare att det är en oundviklig följd av specialisering.

Min viktigaste slutsats är att det inte finns någon enkel lösning, exempelvis i form av mer utbildning, utan att subkulturerna som skapar effektivitet under de omständigheter de är anpassade för helt enkelt inte kan förväntas vara produktiva i alla möjliga lägen. I en militär organisation finns det ett otal olika subkulturer, som uppvisar stora olikheter gentemot varandra. Det blir således en fråga om att matcha enheter med uppgifter på ett sätt som gör att de intuitiva besluten skapar positiva utfall istället för negativa. Ibland kan en lyckad matchning leda till enastående framgångar under de mest krävande omständigheter. I ett svenskt sammanhang är ett framstående exempel på detta BA01:s tjänstgöring i Bosnien 1993-1994. Detta kommer att avhandlas i detalj i ett senare blogginlägg.

Två ubåtsvapens elddop

INTRODUKTION

I detta inlägg ger jag en kort redogörelse för ett av mina forskningsfall: tysk respektive amerikansk ubåtskrigföring under de två ländernas respektive första år av stridsoperationer under andra världskriget. Min slutsats är att organisationskulturer bland ubåtschefer, det jag kallar för taktiska subkulturer, spelade en stor roll i skillnaden i strategisk effektivitet. Detta berodde på skillnader i ledarskap på operativ nivå (här avses nivån mellan den taktiska och strategiska). Jag bemöter även den vanligaste alternativa förklaringen: problem med opålitliga torpeder. 

BAKGRUND

Under andra världskriget ställdes både det tyska och sedan det amerikanska ubåtsvapnet inför likartade utmaningar: krigföring mot en fientligt sinnad önations handelssjöfart. I Tysklands fall var det Storbritannien som var målet, för amerikanerna var det Japan. Medan de allierade ubåtsjaktsförbanden som skyddade livlinorna till de brittiska öarna snabbt utvecklade effektiva metoder som tillfogade tyskarna betydande förluster förblev deras japanska motsvarigheter i jämförelse ineffektiva under flera år. Bland annat dröjde det ett och ett halvt år innan japanerna upptäckte att deras sjunkbomber detonerade på grundare djup än de var inställda för, vilket gjorde det möjligt för amerikanska ubåtar att undkomma angrepp genom att helt enkelt dyka djupt. Dessutom tog det längre tid för japanerna att införa konvojer och sätta upp fungerande eskortsystem. Många japanska fartyg gick helt oskyddade under det första krigsåret efter Pearl Harbor. De vanligaste typerna av amerikanska ubåtar var antingen tekniskt överlägsna (Tambor-, Gar-, och Gato-klasserna) eller jämförbara (Perch-, Porpoise-, Salmon-, Sargo- och Shark-klasserna) med de tyska Typ VII och Typ IX. 

Dessa faktorer tyder på att amerikanska ubåtschefer borde haft goda möjligheter att bedriva verksamhet mot japansk handelssjöfart, medan deras tyska motsvarigheter ställdes inför betydligt större svårigheter redan från början. Trots detta var tyskarna under sitt första år av stridsoperationer (sept 1939-sept 1940) betydligt mer effektiva än sina amerikanska motsvarigheter under deras första år av skarpa insatser (dec 1941-dec 1942). 

ALTERNATIVA FÖRKLARINGAR

De amerikanska torpederna var ökända för sina defekter under de första åren av krigföringen. Detta anförs ofta som förklaring för varför de amerikanska ubåtarna var så ineffektiva under första året av krigföring. Mina beräkningar tyder dock på att detta bara är en del av förklaringen. Det man ofta glömmer i detta sammanhang är att även tyskarna hade stora problem med sina torpeder. Stapeldiagrammet nedan är baserat på mina beräkningar av felfrekvensen i de tyska respektive amerikanska torpederna och tändrören:

Fig 1: skillnader i genomsnittlig sänkt tonnage under första året av stridsoperationer,
nominellt värde & korrigerat för skillnaden i torpedfelfrekvens

Diagrammet visar till vänster den faktiska skillnaden i genomsnittligt sänkt tonnage per ubåtschef under de respektive första åren av stridsoperationer. Om vi korrigerar för skillnaden i felfrekvens bland torpederna får vi de två staplarna till höger. Som vi kan se är alltså tyskarna fortfarande betydligt mer effektiva. Därför kan detta inte vara hela förklaringen.

EN JÄMFÖRELSE

Begrunda följande stapeldiagram, som är baserat på data jag samlat in över tyska och amerikanska ubåtschefers prestationer under 1939-1940 resp. 1941-1942:

Fig. 2: tyska resp. amerikanska ubåtschefer, sänkt tonnage, per kategori

Från vänster ser vi tre kategorier av tyska chefer som utfört minst en patrull i Nordatlanten under tidsperioden september 1939-september 1940. Varje stapel motsvarar en chef och visar hur mycket tonnage han sänkt och skadat, tomma staplar indikerar chefer som inte sänkt eller skadat ett enda fartyg. Den första kategorin, "Relieved", indikerar de tio tyska chefer som under första året av stridsoperationer fråntogs sina befäl efter att ha misslyckats med att leva upp till förväntningarna. Några av dem nådde knappt över 10 000 ton i sänkta fartyg, några cirka 6 000 ton, några få sänkte eller skadade inget alls. Dessa tio av totalt 91 tyska ubåtschefer motsvarar alltså 10 procent. Nästa kategori, "KIA/POW", är de tyska chefer som dödades eller tillfångatogs under första året, totalt 30 personer. Staplarna visar att de överlag var betydligt mer framgångsrika. Sista kategorin, de som återstår (d.v.s. som varken fråntogs sina befäl eller dödades/tillfångatogs), innehåller ett antal mycket framgångsrika kaptener. Linjen med pilen från vänster visar genomsnittet för samtliga tre kategorier av tyska chefer. Det genomsnittliga tonnaget som varje tysk ubåtschef sänkte under första året av stridsoperationer var alltså 21,472 ton.

Om vi tittar på amerikanerna, totalt 132 personer som utfört minst en stridspatrull i Stilla Havet under december 1941-december 1942, ser vi genast en dramatisk skillnad. Inte mindre än 38 av 132 chefer fråntogs sina befäl under den aktuella tidsperioden, alltså 29 procent jämfört med tyskarnas 10 procent. Dessutom ser vi ett stort tomt gap som visar att mer än hälften av dessa misslyckades med att sänka något under sina patruller, även om några lyckades skada ett antal fartyg. Nästa kategori amerikaner är minst lika intressant, då den knappt är synlig i diagrammet. Det beror på att endast 3 av 132 amerikaner dödades eller tillfångatogs under tidsperioden, d.v.s en försvinnande liten siffra. Av de övriga 91 återstående amerikanerna var det ett mycket stort antal som inte sänkte något alls, jämför den stora luckan utan staplar i denna kategori med den betydligt mindre för tyskarnas motsvarighet. Av de som sänkte fartyg var det ingen som kom ens i närheten av de tyska ässens framgångar. De bästa 20 amerikanerna, t.ex., ligger som synes långt efter de 20 bästa tyskarna. Linjen från höger visar snittet för alla tre kategorierna av amerikaner, 11,587 ton i sänkt tonnage (detta är alltså korrigerat för skillnaden i felfrekvens bland torpeder och tändrör). Alltså knappt mer än hälften av vad tyskarna åstadkom. 

Vad kan detta bero på?

LEDARSKAPET PÅ OPERATIV NIVÅ

Jag menar att en viktig del av förklaringen ligger i skillnader i hur ledarskapet på operativ nivå, det vill säga länken mellan de strategiska besluten och ubåtscheferna, fungerade.  I det tyska fallet fanns det en enda chef på operativ nivå: Karl Dönitz, i egenskap av Befehlshaber der Unterseebote (BdU). Dönitz tillträdde sin position 1935 och kunde sedan efter eget huvud utforma utbildningen av sin personal, utveckla doktriner och i stort fastslå hur hans ubåtar skulle uppträda i en framtida konflikt. Dönitz, själv en veteran från första världskrigets ubåtskrigföring, var redan från början på det klara med att britterna skulle bli huvudfienden och att handelskrigföring skulle bli metoden. Hans underställda ubåtschefer fick en utbildning som var anpassad för detta, som betonade vikten av aggressivitet och anfall, även mot eskorterade konvojer. 

I det amerikanska fallet fanns tre chefer på motsvarande nivå, en för varje flotta (Stilla Havs-flottan, Atlantflottan och Asiatiska flottan). Dessa tre hade olika uppfattning om vad ubåtskrigföring innebar. En sak de hade gemensamt var att de betonade försiktighet och de risker som ubåtsjaktflygplan kunde innebära, utan att basera detta på någon reell analys av Japans faktiska förmåga inom detta område. I övrigt bedrev de tre operativa cheferna olika typer av utbildning. Det fanns ingen klar konsensus kring exakt vad ubåtarna förväntades göra i en konflikt. Under några år var planen att de skulle segla med slagflottan och understödja denna. När detta visade sig svårt att genomföra rent tekniskt p.g.a. ubåtarnas begränsade ythastighet ändrades rollen till självständig rekognoscering. En tredje falang förespråkade att ubåtar skulle vara små i storlek och användas endast för kustnära operationer. Det enda ingen verkar ha tagit på allvar var att ubåtar skulle kunna användas för krigföring mot handelssjöfart, inte ens efter att tyskarnas framgångar med denna metod blivit uppenbara under senare delen av 1941. 

När USA förklarade krig direkt efter angreppet mot Pearl Harbor beordrades samtliga ubåtar att inleda obegränsad ubåtskrigföring mot Japan. För hela det amerikanska ubåtsvapnet blev detta något av en chock, ingen hade på allvar förberett sig för detta. Ordern gick dock ut till samtliga enheter omedelbart. 

Efter några månader började en mönster skönjas: ett fåtal amerikanska chefer anpassade sig snabbt till den nya rollen, men majoriteten hade svårt med omställningen och framför allt svårt att veta hur de skulle förhålla sig till risker. Många valde att gå i uläge så fort de överhuvudtaget misstänkte att det skulle kunna finnas fientliga ubåtsjaktflygplan inom patrullräckvidd, även om inga sådana hade rapporterats. Vissa genomförde torpedanfall från orimligt långa avstånd eller från uläge med enbart sonar för måldata, vilket äventyrade träffsäkerheten. Detta gjordes även när målen gick helt oskyddade och även efter att amerikanerna upptäckt att japanska ubåtsjaktsförband var i princip oförmögna att skada dem. Resultatet blev hård kritik från högre chefer efter avslutade patruller, och många chefer fråntogs sina befäl. Trots detta visade det sig mycket svårt att få de amerikanska cheferna att ändra sina prioriteringar och ta större risker. På flera ubåtar uppstod konflikter mellan mer risktagande sekonder och deras försiktiga chefer, eller vice versa. Detta visar på hur två olika kulturer fanns i amerikanska ubåtsvapnet: en som förespråkade risktagande och en som förespråkade försiktighet. Detta gjorde det omöjligt för de amerikanska ubåtarna att uppträda på ett homogent sätt. 

Efter cirka ett och ett halvt år började läget förbättras. Flera högre chefer hade vid det laget insett att de försiktiga cheferna var ett reellt problem. Efter att man entydigt sänt signaler neråt i organisationen om att ett högre risktagande var nödvändigt började organisationen förändras. Ett antal tidigare försiktiga chefer återgick i tjänst och började med ett ändrat uppträdande uppnå resultat. Vid krigsslutet hade det amerikanska ubåtsvapnet genomgått en totalförändring och blivit en sammanhållen och mycket effektiv stridande organisation som till stor del svarade för det japanska krigsnederlaget.

Hur gick det för tyskarna då? Deras aggressiva stil var förvisso framgångsrik i termer av fartygssänkningar. Men de led också svåra förluster redan under första krigsåret. Inte mindre än en tredjedel av de erfarna ubåtscheferna som tjänstgjort i fredstid och verkligen lärt känna sina besättningar och ubåtar hade dödats eller tillfångatagits efter ett år. De ersattes av mindre erfarna chefer som inte sällan saknade förmågan att bedöma hur mycket stryk en ubåt kunde tåla, och därför var mer benägna att begå ödesdigra misstag, exempelvis genom att gå upp till ytan för tidigt, utsättas för direktverkande eld från eskortfartyg, och därmed tvingas överge fartyget. Den tyska kulturen av risktagande och aggressivitet var därmed inte långsiktigt hållbar i ett läge där inget avgörande kunde nås ändå p.g.a. det ringa antalet ubåtar som kunde sättas in vid varje givet tillfälle under första året. När tillräckligt många ubåtar väl fanns tillgängliga hade många erfarna chefer redan försvunnit. 

LÄRDOMAR

Att upprätthålla en konsekvent linje när man ställs inför en ny situation kan ha både fördelar och nackdelar. För tyskarnas del var en strategisk nackdel att en från Hitlers sida oönskad eskalation inleddes i förtid p.g.a. skjutglada ubåtschefer som sänkte såväl passagerarfartyget Athenia som flera prestigefyllda brittiska örlogsfartyg (något Hitler ville undvika just då eftersom han ville att britterna skulle förhålla sig passiva medan Tyskland var upptaget med Polen och förberedelserna för fälttåget i väster). En annan viktig strategisk nackdel var att ubåtsvapnets kompetenspool urlakades genom förluster i ett skede när inget avgörande kunde uppnås i vilket fall som helst. Det fanns dock naturligtvis även fördelar. Tyskarna var mycket effektiva i sin taktiska roll från första dagen av kriget. Det sänkta tonnaget var på inget sätt trivialt och tvingade britterna att avsätta betydande resurser för eskorter av konvojer.

För amerikansk del var den uppenbara nackdelen att man inte lyckades tillfoga det japanska imperiet några betydande förluster under ett helt år. Fördelen var att man bevarade såväl personal som materiel tills organisationen hade anpassat sig och kunde kraftsamla. Under tiden prioriterade japanerna inte att utveckla sin ubåtsjaktsförmåga och när de väl insett sitt misstag hade amerikanerna redan slagit till med full kraft och Japan befann sig på defensiven. 

Den viktigaste lärdomen är att alla organisationer har en inneboende tröghet. Att över en natt försöka få personalen att inordna sig i en ny roll är inte bara svårt utan näst intill omöjligt. Vissa har argumenterat att det handlar om utbildning, men jag menar att detta bara är delvis rätt. Utbildning kan inte bara ses i form av kunskaper utan också i hur det tillsammans med övningar utvecklar en viss typ av kultur (aggressiv, försiktig, etc) som lever vidare även när helt nya instruktioner gått ut. Alla amerikaner hade tillräckliga kunskaper för att genomföra torpedanfall. Efter några månader visste även alla att Japans ubåtsjaktsförband bara utgjorde ett marginellt hot. Trots detta kunde många inte omsätta dessa kunskaper till ett nytt uppträdande. Det som i slutändan krävdes var en omställning av den tidigare fragmenterade kulturen i organisationen, vilket till sist förvandlade en relativt tandlös organisation till ett av de mest effektiva strategiska vapnen i historien.